sunsidedown

När jag flanerade fram genom Hässelbys förortsidyll med höstlöven virvlandes om mina fötter möttes jag av en högst besynnerlig syn. Uppochner, i taket av en gångtunnel satt en snigel. Man kunde  av det slemmiga spår den lämnat efter sig se i vilka mönster den irrat runt i.

Vad var syftet? Sökte den efter något? Hade någon satt dit den? Eller hade den tagit sig dit på egen hand?

Jag petade på den med en lång pinne, och dess slemmiga fot tappade greppet om underlaget. Skalet krossades mot asfalten.

Jag har en tendens att överanalysera alla tänkbara situationer. Och detta kändes som en storslagen metafor över själva livet.


En sökare

Betrakta den här bilden.


Är sniglarna verkligen så olika oss människor?



På min vandring i filosofins tecken träffade jag även på en gammal vän. En skrovlig ek från min barndom. När jag var ung och omärkt av livet trodde jag att dess ruttna hål var en portal till en annan dimension.



Har man blivit för tjock av alla moralkakor och högtravande ideal för att kunna ta sig in dit igen?