sunsidedown

Alla våra behov kan på något sätt tillfredställas. De finns inte där utan en anledning. Om du är hungrig finns det mat. Om du är törstig finns det vatten. Om du är kåt finns det Slitz. Därför borde det även finnas en Gud som kan fylla vårt andliga behov. En Gud som har programmerat oss att söka efter honom.

Så resonerar en katolsk präst som samtalar med en fysiker om livets stora frågor i ett sjukt intressant avsnitt av radioprogrammet Teologiska rummet. Lyssna på programmet här!

Programledaren Peter Sandbergs röst är som en sträv smekning, så även om du inte är den spirituella typen så har du ingen som helst anledning att inte lyssna.



Gör sig bättre i radio än på bild

Ett nedklottrat lusthus. Sprickor i taket. Ett sotigt hål där kristallkronan varit förankrad. Gallerförsedda fönstervalv. Kvav luft med doft av åska. Utsikt mot Mälarens fradgande vågor. Detta skulle bli ett galenskapens och ensamhetens tempel, helgat åt Herman Hesse.





Redan på avstånd anade vi att någonting inte stod rätt till. Klingande barnskratt. Rosa girlanger. En rykande grill. Grälla ballonger. Vår heliga boning hade skändats! Detta punkterade emellertid icke på något sätt den ödesmättade stämningen. Barnkalaset kändes som en storartad metafor över hela vår samtid. Vi insåg att världen behövde oss mer än någonsin.



Ur led är tiden...

Flocken av stäppvargar lufsade vidare.






I en kraftig ekgren hängde ett avslitet rep i en snara.
"Åh, här har det hängt en gunga", försökte Degen, men hans muntra leende blottade en uppsättning av glimmande gula huggtänder. Vi förde händerna (läs: tassarna) mot våra strupar.





Vi hittade en liten äng, men knappt hade vi placerat våra rumpor på det gulsvedda gräset innan vi drevs på flykt av två pantertanter med en råttliknande varelse i släptåg. Denna gång förvisades vi till ett stall, vilket gav vår reträtt en air av kristen mystik. Nu skulle vi som ett kött frustande krysta fram Stäppvargens budskap, mitt i Sachertårtan.

Med vattenmelonens ljusrosa saft rinnandes längs med våra underarmar dryftade vi våra frågor.





Är Stäppvargen en skildring av en gubbsjuk femtioårskris? Hur skildras kvinnorna? Vilken roll spelar musiken och dansen? Vad symboliserar egentligen Hermine, Pablo, professorn, Maria, Goethe och Mozart? Varför gör Harry fel när han sticker dolken i Hermine? Vilka är i din odödlighetshimmel? Är genidyrkan något eftersträvansvärt? Vad symboliserar maskeradbalen? Hur kommer det sig att boken ofta älskas av personer i vår ålder, men inte alls är samma läsupplevelse när man återkommer till den ett par decennier senare?







Titt som tätt kastade vi en frågande blick på den läckert brunbrända mannen i det inramade porträttet, som för att få en hint om sanningshalten i våra teser. Hans ansiktsmuskulatur tycktes oss märkligt levande och föränderlig, och med miner och blickar förmedlade han sina tankar:





"Hmmm... Inte så illa pinkat... "
"Håhåhåhå, nu är du helt ute och cyklar, min unge vän!"
"Men kära du, det har jag inte ens själv den blekaste aning om!"


När broder Degen i diskussionens hetta råkade VÄLTA OMKULL Herman i det oljiga gruset såg den cigarrpuffande herrn chevalereskt häpen och KRÄNKT ut.


Avslutningsvis vill jag tipsa om ett fantasieggande tankeexperiment som jag har roat mig med när jag har sparkat runt min flakcykel i SVT:s vindlande korridorer. Tänk dig att du är huvudpersonen i en psykoanalytisk roman. Allt som sker är i själva verket en symbolisk bild för ditt inre liv. Personerna omkring dig representerar olika förtryckta sidor av dig själv. Plötsligt får det hjärndöda kallpratet vid kaffeautomaten oanat djup!

Vegan, buddhist, absolutist, marxist

grälla badges översållar min Kånken

ordensstjärnor i plast

så många självutnämnelser

högtravande titlar

Baronessa av Höga Ideal

Men kyss martyrens polerade marmorkind

och jag smulas sönder framför dina ögon

(för allt är bara en låssaslek)

I kylskåpets strålkastarljus bälgar jag i mig den syndiga komjölken

spyr genom näsborrarna

♥Vill du bli min inspiration? ♥

Ur Dr Edbergs journal:

Moder Svea inlagd för screening. Ytterligare en metastas till modersvulsten –den borgerliga regeringen – upptäcktes. Det rör sig om elakartad litteraturnihilism.

”Mäh, jag bestämmer väl själv vad som är en bra bok! Så det så. Kom inte här och predika om objektiv kvalitet. Om jag njuter av Martina Haags böcker så är det helt enkelt bra läsning, end of discussion.”

Den här typen av enfaldiga yttranden kommer från illitterata jönsar som vill rättfärdiga sin egen totala avsaknad av smak.  Men tji fick de! Det finns fem objektiva kvalitetsbegrepp för vad som kännetecknar god litteratur:

1. Originalitet
2. Angelägenhetsgrad
3. Teknisk skicklighet
4. Djup insikt
5. Tidlöshet

Dessa kom ♥♥♥ det kulturella etablissemanget ♥♥♥ fram till när de lekte anden i glaset. En dag ska jag kunna räkna mig till denna belletristiska klick!

 Så, vilken är din favoritbok? Åhå, Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) av allas vår Martina Haag. Vilken storartad överraskning. Med vår pedagogiska checklista kan vi komma fram till om den faktiskt är så fantastisk som du gnäggar om.

1. Originalitet

    Absolut, sällsynt dålig

2. Angelägenhetsgrad

3. Teknisk skicklighet

4. Djup insikt

  HAHAHA

5. Tidlöshet

Nämen ser man på! Din favoritbok suger :(



Det är bara att beklaga


Tänk lite på det som med mat. Du kanske älskar Donkens trådiga hamburgare med könshår i salladen, men en omsorgsfullt tillagad rådjursaladåb på Operakällaren är ändå av en annan klass. Men för all del, genera dig inte! Fortsätt att skyffla i dig av skräpet om det bereder dig njutning. Du blir fet och ful oavsett.

 Jag vill slå på trumman för ett praktfullt bokbål! Rituella danser och kryptiska besvärjelser utlovas.




När man bränner böcker dröjer det inte lång tid
innan man bränner människor... Ah... doften av
Martinas brinnande fläsk..

*Snabba cash av Jens Lapidus
*Dan Browns samlade verk                                                                                                                           
*En shopaholics bekännelser av Sophie Kinsella
*Den innersta kretsen av Viveca Sten
*Bridget Jones dagbok av Helen Fielding
*Läppstiftsdjungel av Candace Bushnell

Vad slänger du på glöden? Inte kultursnobbar som jag hoppas jag hihihihihihihostharkel

Om jag mördar dig, så utför jag en abort för samhällskroppen.

”Mammaaaaaaa… Varför är den så… konstig?”

”Sssch…! Det kallas nytolkning, gumman”

”Jag vill HEM”

I Stadsteaterns tappning har Jonatans hjältemod tonats ner. I den skönlockige sagoprinsens ställe finner vi en plufsig trettioplussare som inte drar sig för att reta gallfeber på sin dödssjuke bror. Nangijala är inget mer än en trösterik nödlögn från Jonatans sida. Äventyren är Skorpans virriga feberfantasier. Och var det inte det vi misstänkte hela tiden egentligen? Den smärtsamma insikten är en spark i magen för oss som njöt av att bli skedmatade med Astrids sockrade livsvisdomar.

Väl i Körsbärsdalen snurrar vansinneskarusellen igång på allvar. Radiostyrda brevduvor med röda laserögon, en beatboxande björk, surrealistiska karnevalkostymer a la Tim Burton, ett wailande körsbärsträd… ”Det är just med stor respekt som Stadsteaterns Bröderna Lejonhjärta möter sin unga publik” skriver Gunilla Brodrej i en recension i Expressen. Jag håller inte med henne. Visst är spektaklet en färgsprakande fest för sinnena, men jag som åskådare känner mig inte tagen på allvar.  Stadsteatern bemöter sin publik som dreglande lobotomerade offer som bör distraheras med maffiga specialeffekter för att inte börja tänka. Istället för att värna om sin roll som förmedlare av kvalitetskultur, flirtar Stadsteatern ohämmat med barnkanalen Nikelodeons gapiga tecknade serier. Det säger en hel del om vår samtid. Det finns en stor skepsis mot att barn faktiskt kan sitta stilla längre än tio minuter och reflektera över seriösa ämnen som död och förtryck.

Skorpan regisserar själv sina hjärnspöken. ”Hallååå! DÖ DÅ!” väser han uppfodrande mellan tänderna åt de korkade breakdansande vargarna.  I scenens utkant syns använd rekvisita och teatermaskineriets stålskelett. Här glimtar verkligheten fram – med smärtsam skärpa. De självkommenterande inslagen bryter den fjärde väggen på ett mer subtilt sätt än vad Shakespeare, Aristofanes och Berthold Brecht gjorde när det begav sig. Det här är en tydlig trend inom uppsättningar på Stadsteatern.  Philip Zandén använder sig av ett liknande grepp i inledningsscenen av sin tolkning av Figaros bröllop, då skådespelarna släntrar in på scenen småtjattrandes med varandra, för att efterhand övergå i sina roller. Ett annat exempel på leken mellan teaterillusion och verklighet är Daniel Lind Lagerlöfs dramatisering av Den allvarsamma leken, där Lydia och Arvid blir avklädda av scenarbetare iförda tröjor med Stadsteaterntryck. Det här greppet blir sällsamt effektfullt när man väl lyckas med det. Det uppstår en magnetisk spänning när två världar som brukar hållas åtskilda flyter in i varandra. När en publik påminns om att det hela inte är på riktigt, blir skickligt skådespeleri mer påtagligt.

Att göra en psykoanalytisk gestaltning av en sliten klassiker är också en uppenbar tendens inom modern teater. Ett tydligt exempel på det är Stadsteaterns senaste uppsättning av Hamlet, där prinsens vansinne inte är spelat.  Vålnaden är en röst inuti Hamlets huvud, och Horatio är ett hjärnspöke. De övriga karaktärerna förkroppsligar olika motstridiga begär och konflikter i Hamlets inre. Mørk-Eidem är onekligen inne på ett intressant spår när han låter äventyren i Nangijala vara Skorpans vansinniga hallucinationer innan den oundvikliga döden i järnsängen. Om den fyndiga och ångestkrypande idén hade kunnat utvecklas och växa sig större utan själlöst stoj hade det kunnat bli en riktigt lyckad pjäs.

Kalla mig gärna för bakåtsträvande sagosentimental kulturtant, men jag tror inte att jag är den enda i salongen som när lustfyllda fantasier om hur hela ensemblen piskas offentligt som straff för att så ogenerat ha tramsat sönder en av vår tids största kulturskatter.