Ååh neej! inte en till blogg!
"Ååh, neej! inte en till blogg!" skriar det svenska folket i vanmakt, och sliter sitt rågblonda hår. Men jo, kära människor. Ni ser rätt. Ännu en slemmig blogg har krystats fram. Min lilla älskling väntar ivirigt på att sälla sig till den brokiga skaran av överdesignade, provocerande, bortglömda, bortskämda, uppmärksamade, ökända, omtalade bloggar.
Bloggar fick mig att inse att folk har lika ointressanta liv som jag. Men bloggare tycker att det är värt att upplysa allmänheten om nervkittlande saker som vad de åt till mellanmål. Intressebollen hoppar!
"Men ööh?" påpekar den uppmärksamme läsaren "Du har ju precis startat en blogg, din långskalliga senila gråsugga!"
Jag erkänner rodnande att du har rätt. Jag som trodde att jag hade så stark personlighet och därmed en enorm motståndsskraft mot denna trendrelaterade folksjukdom, en svulst på samhällskroppen, håller på att dras ner i bloggträsket. Men om jag håller på att drunkna vill jag inte sticka upp en hand för att rädda mig, så ovillig är jag att sätta mig upp mot ödet. I´m the chosen one, Maktub.
Med handen på hjärtat och bibeln, jag lovar att jag inte ska skriva i denna blogg bara för att skriva. Ni behöver aldrig få veta vad jag åt till frukost, att jag har en bad hair day eller något liknande som inte få er att direkt tappa andan av nyfikenhet.
För övrigt åt jag micrad havregrynsgröt med lättmjölk, solrosfrön och russin till morgonmål. Allt avnjöts med DN:s kulturdel. På min älskade pojkväns begäran har jag gjort seriösa försök att förstå mig på Assar. Men jag fattar INGENTING! Finns det någon vänlig själ där ute i cyberspace som kan förklara den djupa intellektuella humorn? Att den har fått vara kvar i DN såhär orimligt länge tyder väl ändå på att det är många som tycker om den.
