Sinkadussus
DET BRUSAR
DET BRÄNNER
DET PIPER
DET BLOSSAR
Idag fick jag en örfil av Stina!
Jag har haft en väldigt glorifierad bild av örfilar, vilket kommer sig av en överkonsumtion av Olov Svedelids ungdomsböcker i latensfasen. Huvudpersonerna (alltid pojkar i 12-årsåldern som heter antingen Johan eller Erik) fick alltid hurringar av auktoriteter de mopsade sig emot.
Svedelid skildrade örfilarna så EFFEKTFULLT. Man såg dansande stjärnor, 100 kyrkklockor klämtade i huvudet på en och kinden brände som eld Det är därför INTE ALLS suspekt att jag som tolvåring associerade örfilar med något mysigt och behagligt.
Pain is pleasure- tyckte
Svedelid
Efter sju år av fascination och längtan bad jag alltså helt sonika Stina att smacka till mej på kinden, en begäran hon inte var sen att uppfylla. Eftersom jag envisades med att ducka och väja undan så fort hennes rosaluddiga vantbeklädda hand ven genom luften tog det henne ett par försök innan hon fick in en välriktad smäll.
Motsvarade örfilen mina högt ställda förväntningar?
Mja. Visst var det lite skojsigt med hörselbortfall och rödflammig kind, men likväl var det långt ifrån den färgsprakande upplevelsen jag hade föreställt mej. Finns det fler saker som Svedelid har förhärligat?
Ach, ibland känns det som om jag bor i en såndär vattenfylld kula i glas. I början är allt frid och fröjd; jag flanerar obekymrat kring i en sagovärld av plast. Men så plötsligt dyker en näsa av gigantiska proportioner vid horisonten. Jag drabbas av en smärtsam insikt som skakar om hela min tillvaro, och vips är allt ett virrvarr av syntetiskt snökaos.
DET BRÄNNER
DET PIPER
DET BLOSSAR
Idag fick jag en örfil av Stina!
Jag har haft en väldigt glorifierad bild av örfilar, vilket kommer sig av en överkonsumtion av Olov Svedelids ungdomsböcker i latensfasen. Huvudpersonerna (alltid pojkar i 12-årsåldern som heter antingen Johan eller Erik) fick alltid hurringar av auktoriteter de mopsade sig emot.
Svedelid skildrade örfilarna så EFFEKTFULLT. Man såg dansande stjärnor, 100 kyrkklockor klämtade i huvudet på en och kinden brände som eld Det är därför INTE ALLS suspekt att jag som tolvåring associerade örfilar med något mysigt och behagligt.
Pain is pleasure- tyckte
Svedelid
Efter sju år av fascination och längtan bad jag alltså helt sonika Stina att smacka till mej på kinden, en begäran hon inte var sen att uppfylla. Eftersom jag envisades med att ducka och väja undan så fort hennes rosaluddiga vantbeklädda hand ven genom luften tog det henne ett par försök innan hon fick in en välriktad smäll.
Motsvarade örfilen mina högt ställda förväntningar?
Mja. Visst var det lite skojsigt med hörselbortfall och rödflammig kind, men likväl var det långt ifrån den färgsprakande upplevelsen jag hade föreställt mej. Finns det fler saker som Svedelid har förhärligat?
Ach, ibland känns det som om jag bor i en såndär vattenfylld kula i glas. I början är allt frid och fröjd; jag flanerar obekymrat kring i en sagovärld av plast. Men så plötsligt dyker en näsa av gigantiska proportioner vid horisonten. Jag drabbas av en smärtsam insikt som skakar om hela min tillvaro, och vips är allt ett virrvarr av syntetiskt snökaos.
Kommentarer
Postat av: Superman
We demandz teh updaaatez!
Postat av: Camilla
True, we doez!!
Postat av: X
Inte för att en anonym läsare har särskilt mycket talan, men dina inlägg är underhållande, välskrivna och har fått mig att helt ändra uppfattning om örfilar.
röstar på uppdatering
Trackback
