Bröderna Lejonhjärta på Stadsteatern - en ohämmad flirt med Nikelodeongenerationen
Visst är det en nåd att slippa den kväljande broderliga kärleken och de oanständigt tajta trikåerna från Olle Hellboms filmatisering av Bröderna Lejonhjärta - men där tar också förtjänsterna med Alexander Mørk-Eidems nytolkning slut. Astrid Lindgren roterar i sin grav. Kanske är det hennes osaliga ande som talar genom de blekfeta curlingungarna i publiken, som med våld slitits från den senaste uppdateringen av WoW, och nu vrider sig nervöst i de sammetsklädda stolarna.
”Mammaaaaaaa… Varför är den så… konstig?”
”Sssch…! Det kallas nytolkning, gumman”
”Jag vill HEM”
I Stadsteaterns tappning har Jonatans hjältemod tonats ner. I den skönlockige sagoprinsens ställe finner vi en plufsig trettioplussare som inte drar sig för att reta gallfeber på sin dödssjuke bror. Nangijala är inget mer än en trösterik nödlögn från Jonatans sida. Äventyren är Skorpans virriga feberfantasier. Och var det inte det vi misstänkte hela tiden egentligen? Den smärtsamma insikten är en spark i magen för oss som njöt av att bli skedmatade med Astrids sockrade livsvisdomar.
Väl i Körsbärsdalen snurrar vansinneskarusellen igång på allvar. Radiostyrda brevduvor med röda laserögon, en beatboxande björk, surrealistiska karnevalkostymer a la Tim Burton, ett wailande körsbärsträd… ”Det är just med stor respekt som Stadsteaterns Bröderna Lejonhjärta möter sin unga publik” skriver Gunilla Brodrej i en recension i Expressen. Jag håller inte med henne. Visst är spektaklet en färgsprakande fest för sinnena, men jag som åskådare känner mig inte tagen på allvar. Stadsteatern bemöter sin publik som dreglande lobotomerade offer som bör distraheras med maffiga specialeffekter för att inte börja tänka. Istället för att värna om sin roll som förmedlare av kvalitetskultur, flirtar Stadsteatern ohämmat med barnkanalen Nikelodeons gapiga tecknade serier. Det säger en hel del om vår samtid. Det finns en stor skepsis mot att barn faktiskt kan sitta stilla längre än tio minuter och reflektera över seriösa ämnen som död och förtryck.
Skorpan regisserar själv sina hjärnspöken. ”Hallååå! DÖ DÅ!” väser han uppfodrande mellan tänderna åt de korkade breakdansande vargarna. I scenens utkant syns använd rekvisita och teatermaskineriets stålskelett. Här glimtar verkligheten fram – med smärtsam skärpa. De självkommenterande inslagen bryter den fjärde väggen på ett mer subtilt sätt än vad Shakespeare, Aristofanes och Berthold Brecht gjorde när det begav sig. Det här är en tydlig trend inom uppsättningar på Stadsteatern. Philip Zandén använder sig av ett liknande grepp i inledningsscenen av sin tolkning av Figaros bröllop, då skådespelarna släntrar in på scenen småtjattrandes med varandra, för att efterhand övergå i sina roller. Ett annat exempel på leken mellan teaterillusion och verklighet är Daniel Lind Lagerlöfs dramatisering av Den allvarsamma leken, där Lydia och Arvid blir avklädda av scenarbetare iförda tröjor med Stadsteaterntryck. Det här greppet blir sällsamt effektfullt när man väl lyckas med det. Det uppstår en magnetisk spänning när två världar som brukar hållas åtskilda flyter in i varandra. När en publik påminns om att det hela inte är på riktigt, blir skickligt skådespeleri mer påtagligt.
Att göra en psykoanalytisk gestaltning av en sliten klassiker är också en uppenbar tendens inom modern teater. Ett tydligt exempel på det är Stadsteaterns senaste uppsättning av Hamlet, där prinsens vansinne inte är spelat. Vålnaden är en röst inuti Hamlets huvud, och Horatio är ett hjärnspöke. De övriga karaktärerna förkroppsligar olika motstridiga begär och konflikter i Hamlets inre. Mørk-Eidem är onekligen inne på ett intressant spår när han låter äventyren i Nangijala vara Skorpans vansinniga hallucinationer innan den oundvikliga döden i järnsängen. Om den fyndiga och ångestkrypande idén hade kunnat utvecklas och växa sig större utan själlöst stoj hade det kunnat bli en riktigt lyckad pjäs.
Kalla mig gärna för bakåtsträvande sagosentimental kulturtant, men jag tror inte att jag är den enda i salongen som när lustfyllda fantasier om hur hela ensemblen piskas offentligt som straff för att så ogenerat ha tramsat sönder en av vår tids största kulturskatter.
